Henrik Larsson: En strikers roll
Kan man inte göra det spelar det ingen roll hur anpassningsbar man är eller hur bra man kommer överens med lagkamrater.
Vintertransferfönstret är öppet och vi har har hunnit se en mängd stora värvningar. Coutinhos övergång till Barcelona diskuterades senast och Theo Walcott blev klar för Everton i dagarna. I dagens inlägg kommer jag att diskutera hur det är att byta lag som striker.
Det är alltid roligt med Silly Season. Vi får då i realtid se hur ett lags säsong kan ändras från den ena stunden till den andra. En högprofilerad värvning kan betyda att man slipper halka ur högstaligan eller att man tar steget till ligatiteln.
Därför är det viktigt vilken typ av spelare som värvas. Från spelarens sida är det naturligtvis också viktigt att man kommer in i miljön i det nya laget, var man hamnar och vilken typ av spelare man är. Det gäller att bygga band på träningar och, som anfallare, att lagkamrater förstår när man vill ha boll, när man föredrar att springa i djupled eller vill komma och möta boll. Dessa signaler måste ordnas relativt fort då värvningar förväntas leverera, speciellt om de sker mitt i säsongen.
Vare sig man spelar med anfallspartner eller inte förväntas man förstå timingen kring när man tar löpningar och väljer att möta boll. Att kunna hålla bollen felvänd och vända på ett eller två tillslag blir extra viktigt som ensam forward. Men fotboll är fotboll och det handlar om att stoppa bollen i nätet. Kan man inte göra det spelar det ingen roll hur anpassningsbar man är eller hur bra man kommer överens med lagkamrater.
Tidigt i min karriär i Holland spelade jag som ensam forward i en "nr 9"-roll där jag inte alltid förstod hur man skulle spela det systemet. Annat var det när jag kom till Barcelona och var lite äldre. Då ser man planen på ett annat sätt och har lärt sig vad man är bra och mindre bra på. När jag gick till United visste jag sedan tidigare vilka slags lagkamrater jag hade runt mig och alla spelade på samma våglängd. Det gjorde det avsevärt enklare att bara spela.
I landslaget hade vi väldigt bra spelare men spelade på ett annorlunda sätt än i klubblaget, vilket var något jag fick anpassa mig till. Vi var mer bollförande i Celtic och körde mer kontringsspel i landslaget men det var ett spelsätt som passade spelarnas styrkor och gjorde att vi kunde ta oss till mästerskap.
