Fotboll / Emil S / 29 november 2009 /

I London klockan 17:00 svensk tid, spelas dagens absolut mest intressanta och prestigefyllda match. Arsenal-Chelsea. Trots Merseyside derbyt i Liverpool. Arsenal måste vinna. Eller åtminstone inte förlora för fortsatt inblandning i guldstriden. Chelsea har dock gått som tåget och vann i veckan borta mot Porto, trots att det spelade mindre roll.

Idag spelas det fotbollsderbyn runtom i Europa. Det medialt största derbyt spelas i Spanien. Barcelona-Real Madrid - El Clasíco. Det känns tyvärr helt ointressant. Spanska ligan är som en cirkus där man vet precis vad man har betalat för. Kanske blir man överraskad när Barca gör ännu ett mål från en ny vinkel, eller det görs en snygg dribbling. Men spänningsfaktorn har lämnat la liga och att se Barcelona köra över sina motståndare med 2-3 bollar per match är ungefär som att se clownen Manne göra ballongdjur för hundrade gången. Kanske överraskar han med en afrikansk jättesnigel, annars vet man precis vad man har betalat för att se.

Inatt sov jag oroligt, jag var spänd och förväntansfull. Jag hade tre olika drömmar om kvällens match. Jag vaknade upp svettig och livrädd efter varje avklarat scenario. I match nr 1 föll arsenalspelarna som käglor mot tunga Chelseaspelare i pansardräkter. Vad de rödvita spelarna än försökte med stoppades av en skoningslös och brutal Chelseaspelare. Tyvärr är den matchen allt för lik en möjlig verklighet och jag försöker förtränga mina inre bilder av små och nedslagna tekniker på Arsenals mittfält.

I match nr 2 befann jag mig själv på plan och vad jag minns rörde jag aldrig bollen, men det gjorde Adebayor. Spelaren som sålde sin själ och flyttade till Manchester City och senare betedde sig allmänt osportsligt under säsongens möte mellan City och Arsenal. Nu gjorde Adebayor 1-0 och jag slängde mig i hans armar och överöste honom med lovord . Spelaren som jag och många andra Arsenalsupportrar skyr som pesten. För att sedan inse vad jag höll på med och vakna upp med ett kvävt skrik.

Denna dröm skrämmer mig mest av allt. Arsenal vinner men mitt undermedvetna gav mig en tydlig bild av vilken supportertyp jag är. Segern är det viktigaste, inte hur den tas supportern. Jag har alltid sett mig som en ädel supporter som vill att man ska spela ut bollen vid skador, erkänna en filmning och vid eventuella felbeslut av domaren kunna säga tack men nej tack. Förra året vann Arsenal mot Chelsea efter ett solklart offsidemål av Robin van Persie. Jag rättfärdigade den segern med att räkna alla gånger Arsenal blivit förfördelade. Inte särskilt ridderligt. Jag vet.

Ikväll hoppas jag att Arsenal ska vinna en jämn och ärlig kamp. Fast nu vet jag att jag kommer fira och jubla lika mycket oavsett om segern är rättmätig eller inte.

'.$sign_up['title'].'

'; } } ?>

:

:

:

?

: